Crash, boom, bang
Ja då har det hänt det som man bävat för sedan man började pendla.......Crash boom bang och så var Golfen eller lilla röda farans historia all.........
Jag börjar från början med att det var en härlig dag. Den första snön hade fallit hela dagen och nu var jag på väg hem från jobbet. Det hade redan börjat bli mörkt och eftersom jag hade sommadäcken på bilen ville jag inte stressa hem. Ringer från Sala till sambon och informerar honom om att jag är hemma inom 35 minuter eller så ligger jag i diket. Hade inte då en aning om hur sant det skulle bli..........
Satt i godan ro och tyckte att det funkade bra att köra hem trots sommardäck, mörker och snömodd. Tydligen var det någon som tyckte annorlunda för allt jag hinner tänka var "Bilen svänger väl inte ut nu....." men hur fel kan man ha för jo alldeles riktigt den svänger ut.
I vägrenen på höger sida står en bil och väntar på att korsa hela körbanan och svänga till vänster och lagom som jag är i dennes "döda" vinkel så svänger bilen ut för att korsa vägbanan. Jag har inte en chans att väja undan utan smäller rakt in i bilens förarsida (tack gode gud för air-bags) för att åka vidare över mötande körfält och käpprätt ner i diket (tack gode gud att det inte kom mötande trafik). Allt jag hinner tänka då är neeeej inte en smäll till.
Efter dessa två rejäla smällar är man ganska omtumlad men lyckas knäppa loss mig och försäkra mig om att armar och ben sitter på plats. Kan dock inte öppna förardörren då bilens hela front blivit ihoptryckt och dörren inte går att öppna mer än någon decimeter. Får hjälp av en snäll långtradarchaufför som bänder upp dörren och hjälper mig ut.
Har en enorm smärta i rygg och nacke samt bröstkorgen men jag har inte slagit i huvudet, har inte svimmat och jag kan stå på benen, jag vet var jag är (tja mellan Sala och Västerås någonstans) och vem jag är. I detta läge så är man ju inte helt rationell så min första tanke var "Hur ska jag ta mig hem nu????".
I den bil som jag kört på så kliver en medelålders kvinna och hennes fjortonåring samt en liten hund ut och de är också mörbultade men uppegående och utan uppenbara skador. Hon uppger att hon inte alls förstod vad som hänt utan hon har helt enkelt inte sett mig i döda vinkeln utan trott att det var fritt och svänger för att åka in på sin väg och där kom jag i 90 knyck.
Får hjälp av denne kvinna att ta mig hem till dem så att sambon kan komma och hämta mig och eftersom vi är överens om hur detta gått till och att hon tog på sig hela skulden så kunde jag därefter åka hem.
På väg hem så inser jag att smärtan som jag haft inte släpper utan tilltar så det blir till att åka hem, fixa barnvakt, äta lite och åka upp till akuten.
På akuten blir det fullt pådrag efter att de förstått vad som inträffat. Blir inlagd på ett traumarum direkt med nackkrage och ryggbräda, blir strippad på alla kläder (förutom strumpor och trosor) och iklädd landstingsskjorta, massor med frågor om allt möjligt, olika kroppsundersökningar (har du ont här???här??), blodprovstagning och nålsättning för att få dropp. Allt detta medan jag ligger fixerad i ett tortyrredskap av värsta slaget (fixeringskrage). Får en känsla av att man är med i ett avsnitt av Cityakuten eller något men tyvärr är allt på riktigt.
Det enda man kan se är rakt upp i taket och inte någon personal står så att man kan se dem ordentligt, ibland hör man bara ett prassel att det är någon där och så pratar de tyst och man har kragen sitter över öronen så man inte hör någonting.
Sen bar det av upp i hissen till akutröntgen fortfarande fastspänd och CT- skalle, buk och bäcken (kändes som att åka flygplan i motorn) med och utan kontrast (kontrast var en märklig känsla då man blev varm där man kände att kontrasten var) sedan skellettröntgen med bilder på underben, knän, bäcken och lårben, famifrån och från sidan och i olika positioner.
Det var där jag fick panik och blev Lisa 3 år som ville åka hem och slita av kragen. Efter 1,5 timmar med detta tortyrredskap så kändes det som om det var ett veck under mitt bakhuvud och jag kunde inte göra ett skit för att fixa till det. Då kom tårarna, paniken och känslan av att man inte vill vara med mer. Alla som legat fixerade i en halskrage kan ju tänka sig hur det känns att bara kunna andas med näsan och då gråta så man blir snorig och inte kunna andas ordentligt genom näsan samtidigt som man verkligen försöker att hålla sig samman och stå ut så länge som det behövs. Är ju egentligen en sansad person men då ville jag inte något mer, ville bara ha bort smärtan från trycket under huvudet. Man vet ju att det är för att hjälpa en men det skiter man i just då......tack för att det i det läget finns underbar personal som kan avleda en och att sambon var med så att man slapp vara ensam och att han kunde hålla en i handen då det behövdes.
Efter 2,5 timmar så fick jag iallafall besked om att det inte var någon fara, jag hade inga skador på nacken, ryggen, skallen, buk, ben eller bäcken så nu kunde kragen komma av och jag fick äntligen gå på toa eftersom det är mot min princip att ligga på ett bäcken.
Så nu känns det som att man blivit överkörd av ett tåg och igenom en mangel på samma gång. Har ont i hela kroppen, blåmärken överallt och är oändligt tacksam och medveten om att det hade kunnat gå så otroligt mycket värre än vad det gjorde. Så idag är man en liten människa som är övertygad om att någon höll sin vakande hand över mig och min familj. Och tack så otroligt mycket till alla som var/blev inblandade för all omtänksamhet och värme. Det känns skönt att veta att det finns mänskliga och osjälviska människor som bryr sig om andra.
Förresten så förbannade jag att jag slutade röka för 4 veckor sedan för igår hade det verkligen behövts.............men jag fixade det också.
Jag börjar från början med att det var en härlig dag. Den första snön hade fallit hela dagen och nu var jag på väg hem från jobbet. Det hade redan börjat bli mörkt och eftersom jag hade sommadäcken på bilen ville jag inte stressa hem. Ringer från Sala till sambon och informerar honom om att jag är hemma inom 35 minuter eller så ligger jag i diket. Hade inte då en aning om hur sant det skulle bli..........
Satt i godan ro och tyckte att det funkade bra att köra hem trots sommardäck, mörker och snömodd. Tydligen var det någon som tyckte annorlunda för allt jag hinner tänka var "Bilen svänger väl inte ut nu....." men hur fel kan man ha för jo alldeles riktigt den svänger ut.
I vägrenen på höger sida står en bil och väntar på att korsa hela körbanan och svänga till vänster och lagom som jag är i dennes "döda" vinkel så svänger bilen ut för att korsa vägbanan. Jag har inte en chans att väja undan utan smäller rakt in i bilens förarsida (tack gode gud för air-bags) för att åka vidare över mötande körfält och käpprätt ner i diket (tack gode gud att det inte kom mötande trafik). Allt jag hinner tänka då är neeeej inte en smäll till.
Efter dessa två rejäla smällar är man ganska omtumlad men lyckas knäppa loss mig och försäkra mig om att armar och ben sitter på plats. Kan dock inte öppna förardörren då bilens hela front blivit ihoptryckt och dörren inte går att öppna mer än någon decimeter. Får hjälp av en snäll långtradarchaufför som bänder upp dörren och hjälper mig ut.
Har en enorm smärta i rygg och nacke samt bröstkorgen men jag har inte slagit i huvudet, har inte svimmat och jag kan stå på benen, jag vet var jag är (tja mellan Sala och Västerås någonstans) och vem jag är. I detta läge så är man ju inte helt rationell så min första tanke var "Hur ska jag ta mig hem nu????".
I den bil som jag kört på så kliver en medelålders kvinna och hennes fjortonåring samt en liten hund ut och de är också mörbultade men uppegående och utan uppenbara skador. Hon uppger att hon inte alls förstod vad som hänt utan hon har helt enkelt inte sett mig i döda vinkeln utan trott att det var fritt och svänger för att åka in på sin väg och där kom jag i 90 knyck.
Får hjälp av denne kvinna att ta mig hem till dem så att sambon kan komma och hämta mig och eftersom vi är överens om hur detta gått till och att hon tog på sig hela skulden så kunde jag därefter åka hem.
På väg hem så inser jag att smärtan som jag haft inte släpper utan tilltar så det blir till att åka hem, fixa barnvakt, äta lite och åka upp till akuten.
På akuten blir det fullt pådrag efter att de förstått vad som inträffat. Blir inlagd på ett traumarum direkt med nackkrage och ryggbräda, blir strippad på alla kläder (förutom strumpor och trosor) och iklädd landstingsskjorta, massor med frågor om allt möjligt, olika kroppsundersökningar (har du ont här???här??), blodprovstagning och nålsättning för att få dropp. Allt detta medan jag ligger fixerad i ett tortyrredskap av värsta slaget (fixeringskrage). Får en känsla av att man är med i ett avsnitt av Cityakuten eller något men tyvärr är allt på riktigt.
Det enda man kan se är rakt upp i taket och inte någon personal står så att man kan se dem ordentligt, ibland hör man bara ett prassel att det är någon där och så pratar de tyst och man har kragen sitter över öronen så man inte hör någonting.
Sen bar det av upp i hissen till akutröntgen fortfarande fastspänd och CT- skalle, buk och bäcken (kändes som att åka flygplan i motorn) med och utan kontrast (kontrast var en märklig känsla då man blev varm där man kände att kontrasten var) sedan skellettröntgen med bilder på underben, knän, bäcken och lårben, famifrån och från sidan och i olika positioner.
Det var där jag fick panik och blev Lisa 3 år som ville åka hem och slita av kragen. Efter 1,5 timmar med detta tortyrredskap så kändes det som om det var ett veck under mitt bakhuvud och jag kunde inte göra ett skit för att fixa till det. Då kom tårarna, paniken och känslan av att man inte vill vara med mer. Alla som legat fixerade i en halskrage kan ju tänka sig hur det känns att bara kunna andas med näsan och då gråta så man blir snorig och inte kunna andas ordentligt genom näsan samtidigt som man verkligen försöker att hålla sig samman och stå ut så länge som det behövs. Är ju egentligen en sansad person men då ville jag inte något mer, ville bara ha bort smärtan från trycket under huvudet. Man vet ju att det är för att hjälpa en men det skiter man i just då......tack för att det i det läget finns underbar personal som kan avleda en och att sambon var med så att man slapp vara ensam och att han kunde hålla en i handen då det behövdes.
Efter 2,5 timmar så fick jag iallafall besked om att det inte var någon fara, jag hade inga skador på nacken, ryggen, skallen, buk, ben eller bäcken så nu kunde kragen komma av och jag fick äntligen gå på toa eftersom det är mot min princip att ligga på ett bäcken.
Så nu känns det som att man blivit överkörd av ett tåg och igenom en mangel på samma gång. Har ont i hela kroppen, blåmärken överallt och är oändligt tacksam och medveten om att det hade kunnat gå så otroligt mycket värre än vad det gjorde. Så idag är man en liten människa som är övertygad om att någon höll sin vakande hand över mig och min familj. Och tack så otroligt mycket till alla som var/blev inblandade för all omtänksamhet och värme. Det känns skönt att veta att det finns mänskliga och osjälviska människor som bryr sig om andra.
Förresten så förbannade jag att jag slutade röka för 4 veckor sedan för igår hade det verkligen behövts.............men jag fixade det också.
Kommentarer
Postat av: Emma
Oj! Otroligt vilken tur! Det är alla änglar du skickar som har hjälpt...
Postat av: zyraan
E så glad för den änglavakt du hade hjärtat! Vågar inte tänka på hur illa det kunde ha slutat...klarar mig ju inte utan dig!!! Love u! Kram!
Postat av: Sari
Ja du Lisa!! Vilken änglavakt du har haft...Var rädd om dig vännen!!! Kramar i massor
Trackback
